Diskbråck, smärta, stress & ett lyckligt slut

Idag tänkte jag dela med mig av ett inlägg som jag skrev för ganska exakt ett år sedan. Det gör mig både ledsen och glad att läsa inlägget. Ledsen, för att jag minns otroligt tunga perioder med mycket smärta. Glad, för att jag övervann smärtan och rädslan samt hade den mentala kapaciteten att inte låta otaliga nedgångar och smärta bryte ner mig. Glad, för jag är i det fysiska skick som jag är idag. Till story hör att jag år 2013, som nybliven 24åring, fick två diskbråck som verkligen berövade mig min kropp under en lång period. Samtidigt genomgick jag en period med psykisk stress och ovisshet. Om ni vill kan jag gå mer in i detalj vad som hände och hur jag hanterade det hela - men vi tar solskenshistorien först!

Orsaken till att jag vill dela med mig av denna historia är helt enkelt den, att jag hoppas att kanske den kan ge någon hopp. Smärta påverkar människor på olika sätt och kan orsakas av både fysiska och psykiska faktorer. Jag är ett levande bevis på att både det fysiska och psykiska kan ge upphov till grym smärta, men jag är också ett bevis på att när "allt löser sig" försvinner även smärtan gradvis.

Utdrag ur min blogg 30.5.2017

Idag har jag gått runt och varit löjligt glad hela dagen enda fram till klockan nio på kvällen. De gråa molnen och regnet blev något mer intensivt och i takt med det kände jag hur små demoner från fjolåret slog rot inom mig. Minut för minut kände jag hur de fick ett stryptag inom mig och mitt goda humör förvandlades till rastlöshet och ångest. Ångest över att bli påmind om vad som utspelade sig för snart ett år och ångest över att inte kunna bli av med känslorna på direkten. Jag vill inte behöva känna dem mera och jag vill inte behöva vara fångad i demonernas grepp längre. Allt tar sin tid, och tydligen processerar jag ännu allt som hänt. Högst antagligen p.g.a. av jag är "känslomänniska" och påminns lätt om saker som hänt då något av mina sinnen retas med sådant som påminner mig om förfluten tid. Det kan vara allt från ett datum, en doft eller materiella ting...

Under barndomen och ungdomen hade jag idrotten, främst handbollen, som tog hand om mig och mina känslor. Det fanns inget som kunde tömma mig på allt som handbollen. Likt en öppen kran rann allt ur mig genast som jag klev ut på planen. 2013 ändrade allt. Jag fick två prolapser i ryggen. Jag var i fruktansvärt dåligt skick och hade grymma smärtor. Grät varje dag efter jobbet. Vem försöker jag lura.... Jag grät innan jobbet, under jobbet men allra mest när jag kom hem. Smärtan var fruktansvärd och min kropp var inte längre den starka och smidiga kroppen jag en gång haft. Jag minns chocken när jag låg på plinten hos mina fysioterapeuter och inte ens kunde lyfta benen från underlaget...

Med skadan berövades jag på min kropp, men också på min terapi och den rush jag behövt för att få utlopp för mina känslor. Jag kunde inte ens bära en lätt matkass, och det tog över ett år innan jag kunde göra det igen. Under ett par år gjorde jag otaliga försök att återgå till träning. Jag tränade på gym och började försiktigt gå med på grupptimmar igen. Smärtorna blev värre och värre igen efter ett tag. Gav upp, började på nytt för att sedan ge upp igen då smärtan blev för påtaglig och all fysisk aktivitet provocerade den.

År 2016 blev en vändpunkt för mig. När allt började falla på plats började även smärtan lätta. Praktexempel på att psyket även är en stor bidragande faktor när det kommer till smärta. Den bakomliggande skadan i kombination med ett privatliv likt en bergochdalbana samt *ursäkta min franska* en massa jävla skit under året innan gjorde verkligen sitt för att höja kortisolnivåerna i hjärnan och på så sätt smärtan. Under förra sommaren började jag träna upp mina djupa mag- och ryggmuskler efter att tillsammans med Janet ha gjort upp två program jag skulle följa eller mixa övningar från. Gjorde dem slaviskt i fem veckors tid för att sedan implementera dem till vardagen på olika sätt.

Nu har jag legat på latsidan en stund med allt som heter träning vilket genast märks i hela kroppen... Just ikväll fick jag ett så ordentligt sug efter rushen som rensar kropp och knopp på demoner. Jag bestämde mig för att klä om till löpkläder och bege mig ut i regnet. Målet var att jogga i ett så länge jag orkar. I smyg hoppades jag på att löpa 5km utan paus. Nämnas bör att jag inte har länkat sedan 2012 någon gång... Efter prolapserna 2013 har det varit totalt omöjligt, trots otaliga försök. Lika så hopp och andra aktiviteter som ger stötar till ryggen... Med andra ord borde min kondition inte vara någon höjdare, men så har jag egenskaper så som enviset och målmedvetenhet...

I 33minuter joggade jag genom regnet och avverkade 4.65km medan jag lyssnade på musik vars texter påminde mig om all crap jag stått ut. Det blev en riktig drivkraft, hur sjukt det än må låta. OM jag var tömd på demoner efteråt? OJA! HALLELUJAH vilken känsla. Jag grät nästan när jag skickade röstmeddelande till Janet efteråt och berättade om vad jag uppnått och hur jag hade hanterat hela situationen. Får se om kroppen hatar eller älskar mig imorgon, det kvittar för jag vann över känslorna som ströp mig och jag vann över rädslorna för smärta. Ibland krävs det bara determination och willpower för att klara det omöjliga.